Barely Blog

Det var länge sedan jag uppdaterade den här bloggen. Jag tror inte jag har några läsare kvar. Alla länkar har nog försvunnit över tiden. Det spelar inte så stor roll. Det är inte därför jag skriver. Jag gillar att läsa mina egna tankar, i efterhand. Om ett år eller så. Om man skulle skriva riktigt detaljerat kanske man skulle kunna syntetiskt återskapa känslorna igen. Såsom de människor som fryser ned sig i hoppet om att en gång kunna väckas till liv igen.

Känslan av att vilja ha armar som räcker ut till avlägsna ställen i hjärnan, eller världen för den delen. Det känns som om jag slår knut på mig själv, min hjärna och mitt hjärta för att förstå hur alltsammans är sammanlänkat. Och som knut når man inte lika långt som man hade gjort med sina långa armar på vift. Så nu når jag ingenting, försöker bara reda ut knutarna. I hjärnan, hjärtat och världen.

Det regnar ute. Så jobbigt, jag ska ju snart ut. Cortado med mintchoklad. Sådeså. 

 

 

Jag har tentor var och varannan dag nu. Tillverkar nämligen ett litet snöre att knyta ihop min civilekonomexamen med. Sen börjar filosofin. Utskolning från stora skolan. Har börjat göra lite random calls till folk för att säga att jag är intresserad av jobb, helst som CSR-assistent. I sådana här perioder är det bra att ha ett stort nätverk. Om det inte dyker upp något makalöst bra här ger jag förhoppningsvis London en ny chans. Med ett mer intressant jobb som är välbetalt så jag kan ha en bättre lägenhet i ett bättre område. Och så inbillar jag mig att jag kommer vara lyckligare. Niklas är ju där med. Med honom kan man ju alltid shota vodka direkt ur flaskan om man känner olycka.

 

 

 

Jobbet är över. Skolan är över. Förhållandet är över.
Allting är slut.

Är det nu man ska börja skapa?
Eller är det bättre att leva i den där sällsamma tomheten?
Räcker det att skrika för att döda tystnaden? (Sådant är jag bra på)

Min almanacka är tom. Sjätte augusti är nästa inplanerade aktivitet.
Vakum.

Jag har tänkt på att jorden är i samma postition nu som då. Igen.

 

Fel Fel Fel Igen.

Önskade ett uttryck då

Nu vill jag tystna 

Hösten 2008

"– Vad har du mest dåligt samvete för?

Svaret kommer raskt och med hetta.

– Med tanke på hur jag lever mitt liv och alla de resurser och möjligheter som jag har tillgång till och förbrukar, så finns det 80 procent av jordens befolkning som jag inte kan se i ögonen. Och hade det varit tvärtom, att jag hade varit i deras kläder, så vet jag precis vad jag hade önskat att man skulle göra för mig. Men jag gör inte det för dem. Det är mitt dåliga samvete."

 

 - Filmaren Reza Parsa i intervju med  Gabrielle Björnstrand den tredje februari 2005.

Jag kan gå till skolan nu. Sådeså. Första gången sedan högstadiet. Åtta år sedan.

Jag är nyss hemkommen från kursen Civilkurage med Brian Palmer. Cool snubbe. Jag vill också inspirera andra att göra goda gärningar.